Ja, jag hade ju lovat att skriva om söndagens blåbärshoppning också.

Denna dag visste vi att vi skulle ta in hästen själv, så vi hade förberett oss på att ha med gummistövlar och ombyte till ridningen.

Det var sagt att de skulle vara färdiga med hästarna klockan 11.00 för då skulle de gå banan, sen skulle de första börja hoppa.

Vi var där i god tid för att få in hästen. Jag följde med dottern ut i hagen. Om man nu kan kalla det hage, men det skrev jag ju om igår.

För varje steg jag tog så fastnade jag i  leran, fick kämpa för att få upp foten igen. Jag höll på trilla omkull flera gånger. Det var inte så bra för min värk, det sitter fortfarande i idag onsdag.

Vi hade tagit med lite pellets ut för att locka till oss hästen, de hade tipsat om det. Jodå, vi fick tag i honom, men det var ett sjå att få på grimman och börja leda honom i geggan. Det kom flera andra hästar också som anade att det fanns något gott att få. Jag kom emellan hästen vi hämtade och en annan häst så jag fick mig en lätt spark i ryggen. Aj, aj.. ömmar än. Det är ju livsfarligt att skicka ut små barn att hämta hästarna i hagen själva. Jag vet inte hur det skulle ha gått om inte jag hade varit med min dotter.

På stallplanen fick hästen ytterligare ett ryck och for runt flera varv där med dottern efter innan han lät sig ledas in. Jag pratar inte om en liten shettlandsponny, detta är en stor ridhäst.

Ja, så började dottern rykta och göra iordning hästen. Ridläraren som håller i blåbärshoppningen kom aldrig, tiden gick. Fem över elva dyker hon upp, springer runt i stallet och virrar. Tjugo över elva säger hon att de skall samlas i ridhuset om tio minuter för att gå banan. Men hm, då är ju klockan halvtolv, hon sa ju elva dagen innan. Hon verkar ha svårt för tider denna ridlärare. Så irriterande att gå upp tidigt och åka iväg för att sedan stå i en halvtimme och vänta... suck.

Funderar på om man skall skicka henne på en kurs i tidhållning. Finns det sådana tro?