En av mina stora Idoler och förebilder gick bort den 24 februari...

Det går inte att beskriva känslan av att närvara på hans konserter. Kunde leva länge på det. I maj skulle Larry kommit till Sverige på turne igen, nu blev det inte så... Hans glada humör och smittande skratt som man upplevde på konserterna får man inte höra igen, men de kommer för alltid att finnas och leva kvar i mitt hjärta...

Det känns lika märkligt varje gång jag kommer ut i köket. Där står vårat nya fina köksbord och sex stycken nya hela stolar som man vågar sätta gästerna på. Förut var man livrädd att de skulle rasa ihop på golvet om någon satte sig på dem. Vi behövde verkligen nytt bord och nya stolar.

Men jag som är så ovan med nya saker vågar ju knappt ställa mjölkpaketet på bordet för att jag är rädd att det skall bli repor eller fläckar. Jag är knasig, jag vet ;-) Men det är en märklig känsla att ha en ny möbel som ingen annan har haft förut, som inte är sliten och som bara skall slitas här hemma hos oss. En märklig men underbar känsla, blandat med rädslan av att förstöra den första dagen man använder möbeln. Jag får nog ta och skärpa mig lite, min man tycker nog också att jag är knäpp. Men är man som jag inte alls van med nya saker utan hela livet har ärvt efter andra så är det faktiskt en märklig känsla, går inte att beskriva faktiskt.

Ja, jag är mycket nöjd med bordet och stolarna i alla fall. Imorgon skall jag införskaffa bordstabletter och en löpare att lägga på bordet. Har alltid använt vaxduk förut på köksbordet, men det har ju varit för att dölja den fula bordsskivan, nu är den ju jättefin så då kan den få synas.

Härligt också med ett så stort bord, vi får plats med fler gäster och det intar sin plats bättre i köket än det förra.

Jag kommer ägna mycket tid vid det köksbordet, det vet jag redan nu...

Vår nya bil är helt underbar! Den är så härlig att köra och man sitter bra både i fram och i bak i den. Verkligen bra komfort. Det är en Citroën Picasso C4. Vi har valt till glastak och det är så härligt att sitta i baksätet på kvällarna och titta på stjärnorna och filosofera sig ut i rymden.

Den har farthållare, vilket jag tycker är helt suveränt. Man kan vila "gasfoten" och bara ställa in den på en hastighet som man vill hålla. Praktiskt för mig som har värk i kroppen.

Den är dessutom utrustad med EGS. Ett elektroniskt växelsystem med 6 växlar. En elektronisk kopplingsfri växellåda som kan växlas både manuellt och automatiskt. Det sitter paddlar vid ratten som man kan växla med om man vill växla manuellt.

Det är en dieselmotor i den och det drar mindre och blir på så sätt bättre för miljön.

Ja, jag älskar denna bilen, bra för mig som har så mycket värk. Lätt att kliva i och ur med en värkande kropp.

I baksätet finns det bord med belysning vilket dottern gillar. Vi har en Renault Scenic också, den har ju också bord, men detta är lite lyxigare med belysning och så. Renaulten skall vi ha kvar. Äntligen har vi två bilar och slipper krångla och trixa med att få allt att gå ihop. Dottern behöver inte avstå saker som händer i stan för att vi inte har bilen hemma och inte kan ta oss in dit då mannen jobbar. Bor man utanför stan så behövs två bilar, vi har bott här i tre år med en bil och det har varit väldigt trixigt emellanåt, dottern har missat mycket aktiviteter på det. Är ju inte så bra bussföbindelse heller tyvärr.

Här kommer en bild på min älskade bil. (Fast detta är en som jag byggt på Citroëns hemsida)

Titti och Nevy lär känna varandra mer och mer. Det är så roligt att se att Nevy piggnat till igen nu när hon fått en ny kompis.

Idag hade vi dem ute i TV rummet en stund. Titti rusade direkt in under soffan, vi hade fullt sjå att få ut henne men till slut så lyckades dottern få fatt i henne. Hon är så full i spring och så busig lilla Titti.

Det har ju hänt roliga saker här i veckan också, men jag har inte riktigt kunnat glädjas åt det, inte kunnat ta till mig det i all sorg.

Vi fick vår nya bil den 28 februari. En mörkröd Picasso C4, Citroën. Den är superskön att köra och har bra komfort. Har inte hunnit köra den så mycket ännu, men skall ta mig en tur till stan med den imorgon.

I måndags så fick vi våra möbler som vi beställde första veckan i januari. Madrasser till sängarna, köksbord och stolar. Vi behövde verkligen det. Min madrass var så sliten så det stack upp fjädrar ur den som skavde överallt, inte så bra för min onda kropp. Nu har jag legat så mjukt och skönt i två nätter. Jag är ju fortfarande vaken och uppe och går på nätterna men jag ligger åtminstone bekvämt och i längden så tror jag det är bättre för min onda kropp.

Köksbord och stolar har vi inte monterat än, har varit så mycket annat här. Vi skall försöka skruva ihop dem imorgon. De behövdes verkligen också. Vi har ju olika sorters köksstolar nu, och det är bara en som kan räknas som hel, de andra är vingliga och man undrar när de skall rasa ihop. Köksbordet är gammalt och lite vingligt det med. Skall bli skönt att kunna sitta där utan att vara rädd för att det rasar ihop. Det är större än vårat gamla bord och det kommer passa bra i vårat stora kök. Nu kan man bjuda hem gäster och få plats med dem också.

Men jag är inte van med nya saker, så det känns lite konstigt. Knappt man vågar använda dem, men det måste jag ju ;-)

Har nästan aldrig köpt nytt utan ärvt möbler av mina släktingar eller fått av vänner när de har bytit till nytt. Det känns lyxigt men också konstigt, det är inte jag på något sätt, men jag vänjer mig nog.

Nu skall jag gå och lägga mig i min sköna säng och lyssna på min ljudbok. Lyssnar fortfarande på "Presidentens val" av Anne Holt.

Senaste inläggen har inte varit så positiva direkt, men det har varit en tuff vecka. Men nu vill jag berätta något roligt istället.

Vi har ju ett marsvin till här hemma, hon blev ensam nu när Solstrålen och Tovan gått bort. Lilla Nevy satt mest i sitt hus och såg ledsen ut den senaste veckan. Hon hade ju fått bo själv för de sjuka marsvinen bodde också i egna burar för att få lugn och ro.

Vi förstod att nu behöver Nevy en kompis. Även lagen säger det, marsvin får inte vara själva, de är flockdjur.

När vi åkte hem från veterinären och vi var ledsna för att ha förlorat även älskade Tovan så såg jag en zooaffär och frågade dottern om vi skulle stanna där och se om de hade marsvin. Ja, hon ville det och vi gjorde så.

I affären hade de ett urgulligt marsvin som var svart och vitt. (Nonself black dutch) Vi fastnade genast för henne och köpte henne. Hon är uppfödd hos en registrerad uppfödare vilket är bra tycker jag. De senaste marsvinen har vi köpt direkt hos uppfödaren men nu var det bråttom så vi tog zooaffären istället.

Ja, så nu finns lilla Titti här. Hon är så liten och busig. Nevy har fått en kompis och är gladare igen. Även vi blev gladare, vi fick något annat att koncentrera oss på och inte bara tänka på det sorgliga.

Kommer aldrig glömma Tovan och Solstrålen, de finns för alltid i mitt hjärta, men vi måste gå vidare och nu är det Nevy och Titti som kräver vår uppmärksamhet.

Det har verkligen varit en jobbig vecka. Två av våra älskade marsvin har lämnat oss och gått vidare till himelens land.

Solstrålen, hon som hade opererat bort en böld bakom ögat och även tagit bort ögat, klarat sig igenom operationen och äntligen fått såret att läka, då fick hon problem med magen. Första gången blev hon bra efter medicineringen, vi trodde allt var över och hon skulle leva länge till. Sen blev magen dålig igen, medicinering och stödmatning ännu en gång, men så fick hon diareé och blev allt sämre. Vi åkte in akut med henne, de skulle lägga in henne för medicinering och dropp, men vi hann inte ens komma hem innan de ringde och sa att hon somnat lugnt och stilla.

Jag blev så förtvivlad... vet inte hur många tårar jag gråtit. Älskade Solstrålen. Jag som hade kämpat så, vi som hade kämpat så Solstrålen och jag. I en månads tid gav jag henne ögondroppar varannan timme, gick upp på natten och gav henne också, kände som om jag aldrig sov.

Sen blev det trots allt ändå operation. Ögat och bölden togs bort. Hon var pigg och glad med bara ett öga. Såret ville inte läka så nu var det tvättning flera gånger om dagen istället som jag gjorde. Antibiotika och smärtstillande fick hon också. Flera timmar om dagen satt jag och Solstrålen tillsammans och pratade när jag tvättade sår eller gav antibiotika. Ja, så äntligen blev såret bra, det läkte ihop fint. Jippie vi hade klarat det trodde vi. Då började hennes mage krångla och hon slutade äta. In till veterinären och få behandling där plus medicinering och stödmatning här hemma. Hon repade sig från det, det gick någon vecka sen blev magen dålig igen, till veterinären och medicinering igen. Vi trodde det vände, hon började äta lite själv men så plötsligt fick hon diareé, veterinären gjorde allt, men inget fanns att göra för att rädda henne nu.

Åh, vad jag saknar henne, jag har ju suttit timmar varje dag de senaste tre månaderna med henne. Känns så tomt.

Det orättvisa i alltihopa var att hon dog då dottern inte var hemma. Hon var bortrest på sportlovet och jag ville inte berätta för henne och förstöra hennes vecka. På fredagen när hon kom hem så berättade jag om Solstrålen. Fick även berätta att Tovan var dålig.

På lördagen åkte vi till veterinären med Tovan, hon hade svårt att tugga och svälja såg det ut som. Hon sövdes och tänderna klipptes. Hon verkade må så bra, började äta bättre, men hon blev konstig i benen, som om hon inte kunde stödja på dem. Det blev värre och värre. På måndagen åkte vi in igen, då hade hon snabbt försämrats på bara ett par timmar. Hon hade sedan tidigare en tumör i äggstocken och den hade börjat växa nu. På bara två dagar hade den växt en tredjedel. Kan bli så om kroppen för övrigt är nedsatt. Fanns inget annat att göra än att låta henne somna in. Nu fick hon träffa sin kompis Solstrålen.

Tufft för dottern som mist två marsvin på tre dagar, eftersom hon inget visste om Solstrålen innan.

En jobbig och sorglig vecka....

Även älskade lilla Tovan har lämnat oss nu...

Vi fick åka in med henne till veterinären igår, fanns inget mer att göra, hon var nästan helt borta då vi kom in, det gick så fort, vände så snabbt. Hon fick somna in där hos veterinären...

Två marsvin på en vecka... Ni fattas oss älskade Soltråle och Tovan...

Jag har inte skrivit på ett par dagar. Inte sen natten till den 26 februari. Har inte orkat, vår lilla älskade Soltråle lämnade oss då. Hon orkade inte kämpa mer. Jag kommer skriva mer om det sedan. 

Just nu kämpar jag på med marsvinet Tova som också blivit dålig nu. Det är en lång historia och det får jag också ta en annan dag. Men jag tror hon är på bättringsvägen nu. Var med henne till veterinären idag som fick söva henne och fixa lite med hennes tänder. Som sagt, skriver mer en annan dag.

Nu skall jag krypa ner under täcket och försöka koppla av och sova. Har varit kämpiga dagar och kroppen skriker av värk och utmattning.